SISTA RYCKET ALLA!


varför inte bara vara nöjd, varför inte bara säga "jag är typ det snyggaste som någonsin sett solen?"

Kan ni någonsin känna er riktigt nöjda? Jag har jättesvårt för det.. Jag tror att jag skulle vara nöjd om jag hade benen jag hade för två somrar sen, men samma tänk som nu, men jag vet mycket väl att om jag mot förmodan skulle få det skulle jag tänka "jag vill bara ha lite smalare armar också" eller "lite plattare mage också" eller "lite mer framträdande kindben" osv osv osv. Varför kan man inte bara vara nöjd med hur man ser ut? Varför? Jag fattar verkligen inte!! Ska vi köra en liten grej? Alla skriver minst EN sak som man är nöjd med sig själv, minst en sak. Här har ni.. fem saker om mig!
1. Jag har långt, välvårdat hår som inte är risigt eller tunt.
2. Jag är faktiskt ganska nöjd med mina läppar, vet inte riktigt varför?
3. Jag har rätt god hand med barn, jag skulle kunna leka i evigheter med dem!
4. Jag är envis som en... räv? Uggla? Gris? Äsch, jag vet inte, men jag är envis, har jag sagt en sak blir det så!
5. Alltså, knäppaste saker ever nu; jag tycker det är fint att jag har ärr på benen, ett från när jag och Marika föll med cykeln, ett från när jag skulle raka benen och schamponera håret samtidigt och några från andra skrapsår och tokigheter. Det syns att jag har levt när man inte har ärrfria ben, och jag vill visa att jag lever!!
de underbara läpparna, och de snea tänderna!

False...

Nu ska jag försöka skriva någonting jobbigt bra. Känns lite svårt men jag ska försöka. Läs, det är viktigt.

Det började med att jag skev till Moa om att jag inte var så säker på om jag kunde fortsätta blogga. Det kändes som allt bara var så positivt. jag låter så himla "frisk". Det känns som jag bara skriver glada positiva saker som händer. Livet låter som en dans på rosor.
Men det är så sjukt mkt mer...

Det är så mycket jag skulle kunna skriva som skulle vara triggade för både mig själv och er andra, därför har jag valt att inte skriva om det. Men det börjar kännas så falskt. Därför ska jag försöka skriva det så bra som jag kan, för mig är allting en kamp. Varje måltid är hemsk. Varje tugga är en kamp mot hon som sitter på axeln och viskar i örat, ät inte, ät inte, ät inte.

I våras lät jag hon styra hela tiden. Varje måltid var det hon som fick bestäma eftersom jag inte orkade bry mig och om jag lät hon vinna blev det inte lika mycket ångest. Jag var svag.

Om någon frågar om jag vill bli frisk kan svaret ibland vara ja och ibland nej. Det beror helt på hur jag mår. Just nu vill jag bli frisk men om 10 min kan mitt svar vara nej. Ibland saknar jag tiden då jag var som sjukast och ibland fattar jag inte ens att jag varit så sjuk som jag var. Hela mitt liv är dubbelt. Allting är dubbel.
Men jag vet iaf att jag har börjat kämpa, nu förlorar hon på axeln. Jag är inte lika svag längre, de är klart ibland är jag svag men vem är aldrig det? 

Jag har slutat ge upp och kämpar även när jag mår som dåligast, jag får i mig sista klunken av näringsdrycken även när tårarna hänger bakom ögonlocken. Den här sjukdomen är ett helvette rent ut sagt! Jag kan inte säga någonting annat, man förstör sitt liv och låter allting kretsa runt hon på axeln! Anorexia är hemskt och om du sitter hemma och läser massa proana bloggar, som du sitter o önskar att du oxå var i så ber jag dig att söka hjälp, ju snabbare desso bättre!

Jag tyckte aldrig jag var sjuk, jag var helt frisk, varför är dom så oroliga över att jag inte äter? Varför bryr dom sig ens?

Jag var sjuk, jag är sjuk, det går inte förneka men att jag inte är lika svag längre det är någonting jag är stolt över!





Egen bild!


Om det där som betyder någonting

jag valde min väg, jag valde att lämna helvetet
och jag vänder aldrig tillbaka

Jag ville bara säga godnatt till er kära läsare. Det har varit en underbar kväll och helgen kommer bli grym, det vet jag. Nu ska jag sova så jag vaknar pigg och glad, med energi att klara dagen. Jag har fått massor av ny motivation, och jag börjar allt mer förstå saker som jag förut alltid skyllde på min kropp. Det finns en väldigt klok övning som går ut på att man ska skriva för och nackdelar med anorexin i olika kolumner. Jag tänkte på för och nackdelar med den anorektiska kroppen när jag var på Kyrkans ungdomsgrupp. Jag såg en fördel. Det här kan vara känsligt, men jag tror de flesta funderat på det. Andra kommenterade att jag var smal. Det gjorde att jag fick bekräftelse och var lite nöjd med mig själv. Hela mitt liv kretsade kring hur min kropp såg ut. Hör ni hur patetiskt det är? Numera får jag höra saker som att jag är söt, att jag är rolig, underbar, en bra vän, att jag är en inspirationskälla. Sådant får mig att växa inuti. Att höra att jag är älskad, klok och rolig. Det är någonting som varar, det är saker som lagras i mig och som gör att jag blir stolt. Stolt över att vara en sådan som blir sedd och omtyckt. Jag vet att jag är smal, jag behöver inte höra det för att veta. På ungdomsgruppen i vintras satt jag med mitt te medan de andra åt bullar och pratade. Jag tyckte jag var stark som drack vatten. Och medan de andra hade det hur mysigt som helst, fikade och skrattade, så var jag spyfärdig för att jag var så yr. Jag orkade inte vara med på lekarna och jag gick efter en timme för att jag var så nere. Medan nu, nu äter jag en macka och dricker en kopp te med brunt socker och mjölk i. För att det är gott, för att jag tycker det är roligt att sitta och skratta med mina vänner i stora soffor när det är mörkt och blåsigt utomhus. Och jag går hem på kvällen, varm om hjärtat och ser fram emot nästa vecka. Jag sitter inte på toalettlocket och gråter längre, utan jag ligger på den röda mattan med ett gäng människor jag tycker om i kyrkans ungdomslokal och läser och pratar. Jag börjar bli frisk, sakta men säkert, och jag har valt det själv. Jag har valt att bli lycklig. Jag har valt att leva. Jag är inte längre hon med mörker i ögonen och söndertrasad själ. Jag är hon som fick tillbaka värmen inuti och började läka. Och jag är damn stolt över att min framtid inte är på ett behandlingshem, utan på en isbana under snöhimlen eller på ett café där vintern försiktigt faller runtomkring oss utanför. Jag har fått ett liv och en framtid, och det är ingenting man får gratis och slarvar bort. Kalla mig klyshig och fånig, det gör inget, det spelar inte mig någon roll. Jag bryr mig inte om vad andra tycker längre. För den allra viktigaste i mitt liv är jag. Och jag vill lära känna den person jag blivit. Nu. Sov gott rara underbara, så hörs vi i helgen. Kram Anna.



Va glad man blir!

Tjaa, egentligen måste jag cykla till skolan nu men tänkte bara skriva ett litet inlägg.

Jag vill bara säga hur glad jag blev igår, en tjej kom fram till mig och sa att hon gillade den här bloggen och att hon tyckte vi kämpade på. Jag blev jätteglad! Det är skit kul när folk kommer fram till en och säger en sån sak, det känns så värt att kämpa då!

Hjälp på vägen

Och när kvällen kommer ringer jag en vän och låter mig pratas till sömns. Skakar av ångest men det går över och jag blir snart lugn. Det är bra att gråta, det känns bättre efteråt. Jag är rädd. Så fruktansvärt rädd. Men det här är vägen jag valt att gå, och jag stannar inte för att vända om. Inte nu, inte nu när jag kommit så långt. Jag valde inte att bli sjuk. Men jag väljer att bli frisk. Jag behöver hjälp på vägen, och jag hoppas att ni vill stötta mig. Kram Anna


Visa ord från vis brud ;)

Ibland kommer man till en punkt i livet då man är redo att ge upp. För man finner inte längre mening med kampen, och målet verkar så värdelöst härifrån. Men även om man inte vill, inte orkar, så fortsätter man kämpa för det man vet är rätt. En del i att bli frisk från anorexi är att kämpa för något man inte kan se, inte kan känna på. För man kan inte tänka sig hur det är att slippa ångest över en liten godisbit, det finns inte i världen. Utan man litar på vad andra säger, att gräset är mycket grönare på den friska sidan, och man kämpar asset av sig för att nå dit. Även om man inte vet vad som väntar. Att kämpa i blindo är något av det modigaste man kan göra, för då ger man sig hän till någonting okänt och skrämmande. Man gör allt det som skrämmer en och klarar sig genom dagen. Och det gör oss så ofattbart starka. Alla människor som mår dåligt och jobbar på att må bättre kämpar för något de knappt minns, för något de ännu inte känner till. För något okänt. Men med vilja och kämparglöd så når man dit, och jag minns den friska tiden som glädje och kraft. Jag strävar inte efter att bli perfekt, smal och älskad längre. Jag strävar efter att må bra. För jag är den viktigaste i mitt liv, jag måste finnas för att mitt liv ska kunna fungera och jag måste bli frisk för att kunna leva. Det finns ingen annan väg, inget mellanting. Det är vägen vi måste vandra, vägen som leder mot lycka. Och för att bli lycklig måste man våga.



hem för att laga middag. jag ser skitskraj ut, och jag var verkligen
livrädd. men jag gjorde det.

Helgen går fort då man har kul!

Någonting är fel, på vardagen brukar man vara dö trött och på helgen vila upp sig... Men de senaste helgerna äre tvärt om. Jag är helt slut på söndag kväll.

I fredags började det med att jag och ett sjukt härligt gäng drog och grillade. Jag tycker det var riktigt kul och sjukt härligt bara! Sen va jag hos anders till 3-4 tiden och behövde åka hem för att jag inte ätit kvällsfikat än. Sen steg jag upp 10 för att hinna med frukosten. Jag slappade dock ett tag på lördagen men till kvällen gjorde jag en svår sak. Anders åt hos oss. Jag har inte vågat äta inför någon förutom Matilda och Cicci. Det var verkligen skit läskigt men det gick jätte bra!

Sen cykla Cicci, Matilda och jag till marieberg? tror det hette så. Där vare typ fest, som började men typ 10 pers sen kom massa annat härligt folk och jag kände jättemånga, det var verkligen en najs kväll, mkt bättre än att bara sitta hemma. Fast att cykla hem var riktigt kallt...
Sen åt jag kvällsfika och sov över hos Anders. Vi var uppe till typ 5 halv 6...
Kl 10 vare att dra sig upp ur sägen och cykla hem för att äta frukost. Är lite halv död nu.

Men den här helgen har varit en bra helg, jag har inte hunnit tänka så mycket. Att bara sitta hemma en hel helg och utan någon distration är jobbigt. Då hinner jag tänka för mycket. Den här helgen har jag bara varit Emma, Anorexin har inte styrt mig! Visst hon styr mig hela tiden, det går inte förneka men jag har lyckats göra henne så mycket minder än för någon månad sen. I helgen har jag varit Emma. Inte hon med anorexi. I helgen har jag varit som vilken annan tonåring! Sånna här saker gör att jag vill bli frisk... <3



Som vilken annan tonåring!

Svar på kommentar



Min sjukdom tog fart av att läsa äs-bloggar om tjejer som försökte bli friska, eftersom det var så tydligt hur stolta de var över att krossa mammas hjärta, skrika och vägra äta. Jag hade förmodligen inte blivit så sjuk om jag inte hittat de bloggarna, men samtidigt - jag gjorde ett val när jag läste. Så absolut, du har rätt. Äs-bloggar kan påverka en väldigt negativt, absolut. Men de kan även peppa en till att orka. Jag hade aldrig klarat av detta om jag inte haft mina vänner, och de som hjälpt mig mest är de som mår sämst och har anorexi. För de vet precis vad jag går igenom, de har kunnat stötta mig till att fortsätta. Jag lever inte på samma villkor som de andra tjejerna, jag gör detta ensam utan föräldrar eller behandling. Och därför har jag ingen livlina. Så att läsa, bli ringd, prata och bli tjatad på är det enda som får mig att fortsätta vissa gånger när viljan inte är där. Jag är 16 år och har fullt ansvar över mig själv, vilket är värdelöst eftersom jag har alla chanser i världen att smita undan. Så ni med föräldrar som tjatar, skriker och tvingar i er varje tugga - ni kan skratta er lyckliga. Många gånger har peppande äs-bloggar hjälpt mig vända om, kämpa i rätt riktning för rätt mål. Och ibland har det blivit så att jag tagit åt mig av de dåliga sakerna och tagit efter. Men jag gör ett val när jag loggar in på bloggar. Det känns bra att ha ett tiotal tjejer som kämpar vid min sida, som vill att jag ska må bra och som tror på mig. Jag hade inte gått den här vägen om det inte vore för dem. Det är triggande att läsa om vilken mat som är rätt och fel, om hur mycket den och den gått ner i vikt, om hur mycket man måste träna - men sådant kommer vi få höra i resten av våra liv, och när vi matas med den informationen i vårt tillfrisknande så stärker det vårt försvar mot sådana kommentarer för resten av våra liv. Vi kommer ha en starkare sköld mot elaka, tjock-kommentarer, en sköld som inte många tjejer har tyvärr. Så vi kan skaka det av oss och leva vidare med våra liv. Istället för att låta en kommentar rasa hela vår värld. Vi kommer komma ur detta starkare, självsäkrare och vackrare än vi någonsin varit, och vi kommer komma ur det tillsammans. Det skapar ett särsilt band som kommer vara resten av livet, för vi har alla våra speciella räddare och de människorna glömmer man aldrig. Om man så fått en liten knuff i rätt riktning av en person så betyder den personen oerhört, det är en av de få fina sakerna i den här kampen. Vänskapsbanden som är starkare än några andra. Och mina äs-pals kommer alltid ha en enorm plats i mitt hjärta, och jag glömmer aldrig vad ni gjort för mig. Alla gånger ni över telefon och msn torkat mina tårar, fått mig att tänka efter, tröstat och stöttat. Lovat mig att det kommer bli bra. För det kommer det.

Anorexi är ett helvete som jag inte önskar någon. Det enda fina är vänskapen man får, men den vänskapen är enklare ute i den riktiga världen. För anorexi krossar alla dina vänskapsband, din familj, ditt liv. Sen gäller det att knyta om dem. Så tro inte att sjukdomen är något positivt, åå en smal kropp och massor av vänner. För det är inte så det är. Anorexi är hundra kilo fett, ångest, självhat, sorg, självmordstankar, ensamhet, isolering och hopplöshet. Inget annat. Men tillfrisknandet, det är hopp. Och vi kan. Jag är så jäkla säker på att vi kan, vi ska bli friska.

ni andra fina tjejer på friatillsammans får gärna skriva ett eget inlägg om denna kommentar!

Denna kommentar fick vi igår alltså, och jag måste få berätta vad jag tänker om den. Jag är väldigt dubbel, på ett sätt ja, vi måste fokusera på det riktiga livet istället för på de andras sjukdomar och problem. Men samtidigt, nej, enligt mig hjälps jag av att ha några tjejer vid min sida, som peppar mig i vått och torrt, och som jag även får peppa tillbaka! Jag talar bara för mig själv nu, men jag har varit i helvetet och vänt, jag har varit en av dem som blottat mina tankar öppet och brett för vem som helst, jag har varit en av dem som triggar andra. Jag är säkert fortfarande en trigger men jag vill påstå att den här bloggens målgrupp är de som vill bli informerade, som vill förstå hur det är, och för de som vill bli friska. Vill de bli sjuka/-re ska de inte söka sig hit, då ska de hitta något annat. Min dröm är att få hjälpa andra, att få jobba med ätstörningar när jag är vuxen och frisk. Det är många år kvar innan jag kan skriva att jag är vuxen och fram tilökls dess vill jag testa mig fram, för att kunna ge andra den optimala vården! Men du har rätt - vi blir inte friska av att blogga, men både jag, Emma och Tove går i behandling, Anna försöker få en behandling och detta vill jag påstå är ett kompliment till behandlingen. Jag och Emma har haft många, långa samtal om hur vi tänker och känner, och jag mår bättre av det!
Hur påverkas du? Vad vill du läsa? Vad tycker du?


En dagvårdsvecka avklarad

En vecka på dagvården Idun, på Scä avklarad.

Veckan har varit otroligt turbulent, jag har hunnit med så mycket, så otroligt jävla mycket.
Jag har haft otroligt peppande samtal, ätit massor av nyttigt, ätit 6 gånger om dagen såklart, varje dag.


Jag hann också med att väga mig, då jag såg siffrorna ville jag inget annat än dö. Tyvärr.
Klev upp på vågen, och en sekund senare stod jag i hopsjunken mot väggen och tårarna bokstavligen sprutade. Jag grät mig igenom hela mitt samtal, och en lång stund efter. Det fanns ingen hejd. Jag grät sammanlagt 3-4 timmar under hela dagen Jag var aningen slut när dagen var över.

Det var inte bara en chock, det var inte bara en hemsk upplevelse, nej. Utan det var även en utmaning. En utmaning som jag i stunden trodde skulle ta livet av mig.

Det gjorde den inte.
Jag klarade mig, klättrade upp igen.
Det trodde jag aldrig, men jag klarade det ju för sjutton!
Jag vann


Självklart låter jag ingen trampa på mig, åt glass till kvällsfika, no matter what miss anorexia tells me to do.
Jag står på egna ben. Jag gör mina egna val.
Jag vet vad som är bäst för mig.




She used to write her name on my arm

det är inte så att jag inte kan andas
utan det är en känsla av att inte få luft

Jag valde livet

Jag blir så less när brudar med bloggar som "My faaaabolous ana life" kommenterar korkade saker som att jag inte är anorektisk för att jag äter godis och sitter i rullstol. Ni är så jäkla pantade. Nej, jag väger inte 15 kilo och jag har aldrig blivit fasthållen och matad. Men det är inget jag gråter över. Det sorgligaste som finns är tjejer som är stolta över att de legat inne, blivit sondade och fastspända. Det är pinsamt att vara stolt över en sådan sak. Jag fick min familj att må piss, jag grät över två hekton upp, jag ställde väckarklockan för att gå upp och spy. Been there, done that. Och vetni? Det var bara hemskt. Jag vann ingenting. Nu är jag vid ett vägskäl. Och det är upp till mig vilken väg jag vill vandra för resten av mitt liv. Jag kommer släppa taget om den här delen av mitt liv med tiden. Tiden kommer läka mina sår och för varje gång jag vågar utmana kommer jag ett steg närmare friheten. En dag i taget. Kalla mig svag. Men vet ni, kära LoveAna och allt vad skit ni heter, jag är verkligen stark. För jag drog en gräns, jag sa stopp till anorexin. Jag valde att gå en annan väg, en väg som inte leder till sond och puls 51. Jag blev inte tvingad. Jag valde. Jag är hon som valde livet och inspirerar andra att göra detsamma. Och jag är damn stolt över det.



Who says I can’t be free?
From all of the things that I used to be
Re-write my history
Who says I can’t be free?


När livet känns som jobbigast!...

...Ska man göra någonting annat. Man ska inte lägga sig i soffan och tänka för mycket. Man ska distrahetera sig och göra någonting annat!
Alla hittar olika knep. Lyssna på musik, va med någon kompis som gör dig glad, va med pojkvännen, städa, sov o.s.v.
Jag har alltid haft svårt att hitta någonting bra att göra. Jag har försökt med det mesta. När jag var på avdelningen var en annan tjej där som blev som en syster min älskade underbara vän. Vi "bodde" tillsammans i 2 månader. Många tårar, mycket skratt och prat. Hon strök mig över håret då jag låg och grät, hon fanns alltid där!
Igår fick jag veta att vi 2 ska få träffas igen, gissa om jag blev glad!

Meningen med det här inlägget var att komma fram till en sak,när jag har det som jobbigast ooch bara vill lägga mig i soffan och deppa.Då finns det någon som betyder sjukt mycket för mig och det är Anders! För någon kväll sen blev det jobbigt för mig, jätte jobbigt. Han fick reda på det och ringde mig. Han lyckades på bara några minuter få mig att gå från att vara ledsen till att bli glad! Han lyckas alltid få mig glad! Älskar diig! <3




dödligt vapen 4.0

Stress. Stressa. Skynda. Fort. Snabbt. Snabbare! Mer. Bättre. Ännu mer.
Jag och Skalman är väl ungefär bästa vänner, vi båda är allergiska mot stress! Det behöver inte ens vara mycket stress för att jag ska falla ihop och backa flera steg. Igår kväll tillexempel, jag hade varit och dansat och sagt att pappa skulle hämta mig fel tid, jag hade knappt bloggat, jag hade inte packat för dagsresan till Umeå, jag hade inte bloggat, jag hade inte valt kläder, jag hade inte läst tidningen, jag har många filmer jag inte har sett, jag... hade massor! När då jag och mina yngsta lillasyster Filippa som är 10 och rätt irriterande, skulle se Idol och hon drog bordet där mitt fika stod mot sig för att nå gick det bara inte. Mamma fick dra tillbaka bordet och säga åt mig att äta, då gick det, med mer ångest än det brukar vara vid kvällsfikat. Så tokigt det kan bli!
Jag tror det är många som påverkas mycket om det blir lite stressigt, och det är en svår balansgång, jag vill ha saker att göra hela tiden, för att tankarna inte ska äta upp mig, men om det blir för mycket rasar allt. Knepigt det dära... Påverkas ni mycket av stress?

jag och min fina bästaste vän marika

NU BLIRE AV!!!



KOM IGEN OC FRÅGA NU, SKULLE VARA JÄTTEKUL!

Om att ge upp men aldrig sluta kämpa

Godkväll. Jag är trött på det. Trött på att inte våga välja vad jag vill. Trött på ångest, trött på att gråta över vikten. Så jag sneddade över torget, gick tillbaka till Liva och köpte ett paket kakor. För att jag var sugen. Och om jag går upp 0,01 gram så rör inte det mig i ryggen, för jag tänker inte väga mig. INGEN blir lycklig av att gå ner i vikt. Det är en falsk glädje, och sånt skit får inte plats i mitt liv. Jag vill ha äkta glädje. Som den glädjen jag kände på Ungdomsgruppen, med Sandra, med Elin, efteråt med Linnéa. Med gruppen, att få vara där i värmen och vara omtyckt. Älskad. DET är viktigt för mig. Jag tog socker i mitt te. SOCKER. Förstår ni hur grym jag är? Och jag reflekterade inte över det, tänkte inte på det. För det är naturligt, det är bra, det är okej. Det är friskt. Och åå vad mysigt det var att sitta i soffan, skratta tills benen inte bar med Sandra, dricka te och må så förbannat bra som jag inte gjort på väldigt länge. Jag såg på valdebatt med min bror precis, skrattade åt politiker och åt kakor. DET, mina vänner, är att må bra. Små saker i livet som gör mig glad, som får det att kännas som att jag också kan må bra. Som får mig att känna mig älskad. Nu ska det bara fortsätta såhär, jag ska ha världens mysigaste helg med godis och kramar. Istället för att gråta över siffror så ska jag leva, för det är jag värd. Jag är tacksam. Till mina vänner, som inte ger upp trots att jag gjorde det. Som fortfarande hoppas på att få sin Anna tillbaka, att monstret ska försvinna från mig. Till mina syskon som stod ut i all min ångest. Till min familj. Till alla de som hjälpte mig i vintras när de flesta vände mig ryggen. Till Emma som funnits där hela vägen. Till Jenny som långsamt drog upp mig på den friska stigen. Till Matilda som tröstat jag vet inte hur många kvällar. Till alla ni som tröstat och peppat över msn och telefon, trots att vi aldrig träffats. Till alla er som tror på mig, att jag kan bli frisk. Och till livet, för att det kom tillbaka.


Vad väntar du på?

Vi har väldigt många läsare och väldigt få inlägg. Ändring. Dagligen får jag kommentarer från tjejer som är i samma situation som jag, och som inte har någon att vända sig till. Därför finns den här bloggen, för att nu har ni fyra motiverade tjejer att prata med. Även om viljan kommer och går i perioder. Det är inte lätt att kämpa när man inte vet hur vägen eller målet ser ut, för det är svårt att tänka sig hur ett friskt liv är. Men vi vet var vi ska, och ibland måste man blint följa sin behandlare - och jag som inte får någon vård följer mitt hjärta och friska röst - för att sätta sig vid bordet. För varje gång som man klarar det, varje gång som man äter upp så har man vunnit. Ni vet gamla datorspel där man ska samla nycklar för att öppna en dörr till nästa level? Precis så är det. Varje måltid är en nyckel, och när man klarat det fler gånger, då kommer man till nästa level. Om du fortfarande tycker det är glamouröst att kräkas, banta, få gråtattacker när du fikar med dina vänner eller är på släktkalas, så är det dags att tänka om. Livet handlar inte om vem som legat inne på psyket flest månader eller vem som skadade sina behandlare mest vid en sondning. Utan om att skratta, vara med människor man älskar och att känna glädje. Känna att livet är värt någonting. Det är dags att släppa taget om det förflutna, låta det gå. För man kan inte stanna på en slutenavdelning för resten av livet. Det är inget liv. Livet finns där anorexin slutar. Vid anorexins ände. Och det är förbannat svårt att ta sig det, men det går. Det finns många levande exempel på att det går. Men det finns inga levande exempel på att det är möjligt att vara lycklig, anorektiskt smal och sjuk. För de tjejerna hamnar på döds-sidorna i tidningen. Och deras familjer spenderar resten av sina liv med att undra varför de inte kunde ge tillbaka sin älskade dotter, syster, vän, flickvän viljan att äta, leva och må bra. Varför. Så man gör ett val, varje dag. Om man vill vara en av de som valde livet och som inspirerade andra att göra detsamma. Eller om man är en av dem som gav upp, lämnade alla som någonsin älskat dem och dog. Om du fortfarande är stolt över att du skriker vid matbordet och tvingas till sond, så finns det inget jag kan göra för dig, för då är man fortfarande djupt nere i helvetet. Men om du vill bli frisk och är redo att kämpa asset av dig, så finns vi här hela vägen för nu, nu gör vi det! Anorexin har tagit så mycket av våra liv, nu är det dags att kräva det tillbaka. Det är dags att våga ta steget och våga bli frisk.


Jag vill....

Jag vill skriva någonting viktigt någonting som betyder någonting. Men tyvärr kommer jag inte på någonting just nu, men jag skulle iaf kunna tänka mig en frågestund men måste kolla med dom andra tjejerna först :)

Motgångar...

Vi tjejer har bestämt på den här bloggen att vi inte skriva om hur dåligt och hur mycket vi skrek och hur jobbigt allt är.

Eftersom sånna saker är sjukt triggade för oss och er! Det är helt rätt, vi 4 har beslutat det. Jag skulle må jätte dåligt om någon annan skrev om sina motgångar på ett sånt sätt, jag skulle tänka varför var det inte jag som låg och skrek i 2 timmar över middagen, varför var det inte jag som försökte vägra äta och bara dricka näringsdryck?

Därför allt sånt där kastar vi om till något positivt kanske låter det lite konstigt men jag tycker de är sjukt smart!
Istället för att skriva någonting direkt efter ångestattacken så väntar man en stund, tills man känner sig redo att berätta på rätt sätt.

Igår blev middagen en motgång. Men jag lyckades få i mig middagen och näringsdrycken! Jag drack den sista klunken och jag gjorde det! Det var inte enkelt vill jag lova men jag gjorde det ändå...!


Om utmaningar

Utmaningsmåltid till middag idag. Samma mat som det serverades till lunch, som jag slapp, istället fick jag önskekost, vilket i mitt fall innebar köttbullar. Jag är hemskt dålig på att hitta på egna utmaningar. Jag kan komma på att jag vill att min bästa vän ska fika med mig ensam eller att jag vill äta middag med min kontaktperson, men att jag skulle äta något "förbjudet" - nej, allt sånt planeras in i minsta detalj hos mina behandlare. Från början var det tre gånger i veckan, en sak åt gången. Pasta en vecka, sås en annan. Sen var det tillåtet med 2 näringsdrycker i veckan, nu är det nolltolerans. Det känns bäst nu. Jag har sagt att jag inte äter för att jag tycker om det eller är sugen på det, jag äter det för att jag vill bli frisk. Det har verkligen avdramatiserat det hela, det är ingen stor grej att äta vit pasta längre, ris kan vara en utmaning, men jag äter det, alltid. Ibland vill jag säga nej, nej, jag äter det inte. Och dricka en näringsdryck istället, för det är lättare. Men ibland tänker jag inte så mycket på det. Eller jo, det är jobbigt och nu kan jag bara tänka på vad som flyter omkring i min mage, men det var då inget tjafs, jag slevade i mig maten och sen gick jag från bordet. That's it.
Jag tror det är vad som behövs. Först var jag tvungen att lära mig äta allt, och att lära mig äta alla måltider, sen ska det inte vara så stor grej. Vi har några regler kring matbordet, bland annat att vi pratar om roliga eller neutrala saker, inget jobbigt eller sånt som behöver diskuteras. Och att det ska vara lugnt, ingen dammsuger mitt öra samtidigt som jag försöker äta kvällsfika och ingen har en skrikande kompis på besök, i värsta fall har vi en munkavel i köksskåpet. Typ... Hehe...
2008, jag försökte dricka saft samtidigt som min broder lekte galen - ingen lyckad kombo...

Sluta inte kämpa förrens kampen är vunnen

Efter regn kommer solsken, det lär man sig efter en sånhär dag. Att även om allt är hemskt så blir det bättre snart. För varje steg bakåt tar man två steg framåt, och efter varje utmaning blir jag starkare. Att ha anorexi är ett fulltidsjobb, men ju mer man kämpar, ju mer man klarar av, så kan man minska på arbetstimmarna och gå ner i halvtid. Och till slut klarar man ångesten genom att blåsa bort den. Imorgon ska jag äta spaghetti. Det får det att vattnas i munnen på många, men för mig är det ett rent helvete. Men jag ska klara det, och nästa gång är det inte lika svårt. För jag är trött på att skämmas över mat, alla äter, varför skulle inte jag få? Spaghetti och massor av godis, inte för att jag måste, utan för att jag vill! Demonerna ska besegras och jag, jag ska stå på prispallen som vinnare. För jag är värd att leva. På riktigt.



källa: miss c

Kalas idag!

Jag hade bara tänkt skriva lite om min dag. Idag eller ah imorrn fyller min älskade tremening Mimmie 6 år. Hon fick en skiva av oss och första låten var skaka rumpa, den spelades gång på gång på gång upp i radion medans vi stod där och skakade rumpa. Försökte även lära dom att headbanga och dom får helt klart godkännt för deras första försök.
Nu ska jag hoppa in i duschen och sen blire kvällsfika.

Måste bara skriva att idag har vi besöks rekord, 106 unika besökare :) Super kul tkr jag!
Hare bra / Emma


Och till sist OM EMMA!

Hej, det är jag som är Emma. Jag är 16 år och bor i Umeå  med min mamma och pappa.



Jag har just börjat gymnasiet, Natur på Minervaskolan. För mig betyder kompisar väldigt mycket! Jag gillar att sitta framför datorn och nörda , även tvn är en favorit. Att shoppa är riktigt kul oxå. Jag har en underbar pojkvän som jag varit tillsmmans med i bara en vecka men han är underbar <3

Jag älskar att resa! Det finns inge bättre. Jag har varit utomlands typ 19 ggr tror jag och då ca 10 ggr i gran canaria, det är som att komma hem.


Nu lite om min ätstörning. Jag har alltid varit som vilken annan tjej som helst. Jag spelade fotboll, dansade och hängde med kompisar.

Men någonstans gick det fel.

Allt gick utför…

Livet rasade för ganska precis ett år sedan. Jag stängde in mig i mig själv. Och jag blev inlagd på sjukhuset. Jag blev friskare inte frisk men friskare, vi åkte utomlands. När vi kom hem rasade det igen och jag blev sjukare än tidigare och jag blev inlagd i 2 månader.


Men nu till det positiva
! Jag blev utskriven i början av sommaren och hela sommaren har jag kämpat som tusan! Med hjälp av näringsdryck klarar jag av att få i mig 100% enligt matschemat som en dietist gjort för oss tjejer med anorexi/ätstörning. Även jag går i behandling på BUP i umeå som Moa. Vi har faktiskt samma behandlare som verkligen är jätteduktig!
Varje dag är en kamp, varje måltid är en kamp! Vi 4 tjejer kämpar för att vinna kampen tillsammans och det är vad vi ska, VINNA KAMPEN mot ana!

Skolavslutninge 2010!


Sagan om Anna

Fyll inte livet med år, utan åren med liv.

Jag har försökt skriva det här inlägget länge nu. Det går inte så bra. Jag är egentligen inte så öppen, det är bara mot människor jag verkligen litar på och på bloggen. Så jag har tagit på mig en nära väns kofta och strukit bak håret, redo att börja. Jag heter Anna och är 16 år. När jag var 14 år blev jag Oda. Det var då mörkret kom. Det var flera olika saker som ledde till att jag började kontrollera min mat, saker som jag aldrig berättat för någon. Och den som fick bägaren att rinna över, när jag inte längre kände mig älskad av mina vänner. Då började jag skada det enda jag hade full makt över - min kropp. Det var inte någon som brydde sig. Jag blev försummad och nedtystad, ingen orkade fråga hur jag egentligen mådde, ingen kramade mig när jag behövde det, ingen såg, ingen ville se. Och jag blev sjukare. Under sjukdomstiden fick jag vänner, men då var alla broar tillbaka till livet brända. Våren 10 gav min kropp upp. Jag kunde inte resa mig ur sängen. Då bestämde jag mig för att bli frisk. Och sen dess har jag vandrat den svåra vägen mot friheten. En väg jag inte tänker vika av ifrån. För jag ska bli frisk och jag ska bli fri.

Jag går ettan på teaterlinjen och spelar teater på fritiden. Jag har anorexi, depression och till viss mån panikångest. När jag blir stor vill jag bli författare. Jag skrev aldrig berättelser när jag var sjuk. Nu gör jag det. Jag har förändrats mycket de senaste fem månaderna som jag kämpat för friheten. Och jag är så mycket gladare och självsäkrare. Jag är inte en av dem som stoltserar med sjukdomen. Jag är inte en av dem som aldrig blev friska. Jag är inte som dem. Jag är hon som missade chansen att få leva redan när hon föddes. Men som skapade en helt ny värld.


OM TOVE

Tjingeling!
Tove heter jag, jag bor då i Stockholm, eller faktiskt egentligen i skääärgården. Dock tycker jag det låter urfånigt att säga det, efter som jag vaken åker roddbåt eller flotte ut till mitt hus, jag bor bara 4O minuter i från Stockholm med buss, tackvare dessa fyra-fem broar som binder ihop öarna!

Nog om det, jag bor i en gul villa med min mamma, pappa och två Golden retriever hundar, Smilla och Frosty.
Något som gör mig speciell? Jag är otroligt blyg inför nya människor, men pratar som aldrig förr med folk jag känner, eller bara gillar från första stund. Jag är inte ett dugg svår, jag gillar faktiskt de flesta människor!

Jag har även en förkärlek till färgen rosa och orientaliska prylar.. Vad mer?

Jag har varit sjuk i ca 2-3 år som sagt, och fick hjälp första gången i Januari 2OO9. Nästa vecka börjar jag även Iduns dagvård på Scä, jag kommer gå där från 9-3 och äta mellis, lunch och mellis igen där. Behöver jag säga att motivationen är på topp?

Jag har egentligen inte kämpat mot ätstörningen särskilt hårt förens nu i sommar, då jag verkligen verkligen tagit tag i skiten. Jag vet att alla har sina olika "kontrollbehov" i sina ätstörningar, min kontroll har främst handlat om kalorier. Jag har haft en matvåg, och vägt allt jag ätit. Allt.

Matvågen är nu såklart gömd, och jag lever.
Otroligt oväntat?


Det var en liten introduktion av Tove, och mer lär ni få veta..!




Puss!

om moa

Okej; först ut! Moa Eriksson heter jag och bor uppe bland isbjörnar och rider på älgar till skolan - Skellefteå kallas det! Jag bor tillsammans med min moder, min fader och mina tre yngre syskon Fanny, Josef och Filippa. Och så har vi två små fina katter, Nova och Leia. Och enligt Filippa har vi tre fiskar ute i dammen som heter H&M, Gina och typ.. ICA? Jag är 15 år gammal, snart 16, vilket betyder att jag precis har börjat gymnasiet, jag går omvårdnads, eller vård och omsorgs collage som det så fint heter, på Balderskolan och trivs kanon! Annars tycker jag mycket om att umgås med mina bästa vänner Marika och Oscar, eller umgås med folk överhuvudtaget, en dag utan att ha träffat någon utanför familjen och jag är som... en tiger utan mat? En zebra utan ränder? En spindel utan nät? En rastlös myra helt enkelt! Vara i stallet med min kontaktperson hör också till favoritaktiviteterna, och att pyssla, och att shoppa, och att plocka bär, och att spela piano, och att läsa bloggar och att... Jaja, tids nog får ni nog veta jag jag tycker om! För enligt mina planer ska denna blogg leva vidare ett bra tag, jag blev så glad, så glad när Anna föreslog att vi skulle skapa en liten friskblogg tillsammans med några fina tjejer, och gissa vad - här är vi!
Jag har varit sjuk i min ätstörning i ungefär 2½ år, efter att ha nått botten har jag sakta men säkert (okej, inte ett dugg säkert!) börjat vända och i dagsläget är jag hemma, men åker 1-2 gånger i veckan till Umeå där jag går i behandling på BUP, snart ska jag även få börja färdighetsträningsgrupp! Jag är motiverad, mer eller mindre, till att bli frisk, och för mig ska den här bloggen vara något positivt, där jag kan berätta om mina känslor och tankar, vad jag tycker om saker och ting men att jag även kan motivera er! Tyvärr kommer bloggen, för mig, endast hamna om ätstörningsrelaterade saker, vill ni läsa om min vardag, men även ätstörning tycker jag ni ska kolla in min "vanliga" blogg till höger i menyn. Har ni några frågor eller funderingar? Skriv en kommentar, och ska den vara speciellt till mig, skriv det!
visst ser jag glad och hääääärlig ut?

RSS 2.0