Svar på kommentar



Min sjukdom tog fart av att läsa äs-bloggar om tjejer som försökte bli friska, eftersom det var så tydligt hur stolta de var över att krossa mammas hjärta, skrika och vägra äta. Jag hade förmodligen inte blivit så sjuk om jag inte hittat de bloggarna, men samtidigt - jag gjorde ett val när jag läste. Så absolut, du har rätt. Äs-bloggar kan påverka en väldigt negativt, absolut. Men de kan även peppa en till att orka. Jag hade aldrig klarat av detta om jag inte haft mina vänner, och de som hjälpt mig mest är de som mår sämst och har anorexi. För de vet precis vad jag går igenom, de har kunnat stötta mig till att fortsätta. Jag lever inte på samma villkor som de andra tjejerna, jag gör detta ensam utan föräldrar eller behandling. Och därför har jag ingen livlina. Så att läsa, bli ringd, prata och bli tjatad på är det enda som får mig att fortsätta vissa gånger när viljan inte är där. Jag är 16 år och har fullt ansvar över mig själv, vilket är värdelöst eftersom jag har alla chanser i världen att smita undan. Så ni med föräldrar som tjatar, skriker och tvingar i er varje tugga - ni kan skratta er lyckliga. Många gånger har peppande äs-bloggar hjälpt mig vända om, kämpa i rätt riktning för rätt mål. Och ibland har det blivit så att jag tagit åt mig av de dåliga sakerna och tagit efter. Men jag gör ett val när jag loggar in på bloggar. Det känns bra att ha ett tiotal tjejer som kämpar vid min sida, som vill att jag ska må bra och som tror på mig. Jag hade inte gått den här vägen om det inte vore för dem. Det är triggande att läsa om vilken mat som är rätt och fel, om hur mycket den och den gått ner i vikt, om hur mycket man måste träna - men sådant kommer vi få höra i resten av våra liv, och när vi matas med den informationen i vårt tillfrisknande så stärker det vårt försvar mot sådana kommentarer för resten av våra liv. Vi kommer ha en starkare sköld mot elaka, tjock-kommentarer, en sköld som inte många tjejer har tyvärr. Så vi kan skaka det av oss och leva vidare med våra liv. Istället för att låta en kommentar rasa hela vår värld. Vi kommer komma ur detta starkare, självsäkrare och vackrare än vi någonsin varit, och vi kommer komma ur det tillsammans. Det skapar ett särsilt band som kommer vara resten av livet, för vi har alla våra speciella räddare och de människorna glömmer man aldrig. Om man så fått en liten knuff i rätt riktning av en person så betyder den personen oerhört, det är en av de få fina sakerna i den här kampen. Vänskapsbanden som är starkare än några andra. Och mina äs-pals kommer alltid ha en enorm plats i mitt hjärta, och jag glömmer aldrig vad ni gjort för mig. Alla gånger ni över telefon och msn torkat mina tårar, fått mig att tänka efter, tröstat och stöttat. Lovat mig att det kommer bli bra. För det kommer det.

Anorexi är ett helvete som jag inte önskar någon. Det enda fina är vänskapen man får, men den vänskapen är enklare ute i den riktiga världen. För anorexi krossar alla dina vänskapsband, din familj, ditt liv. Sen gäller det att knyta om dem. Så tro inte att sjukdomen är något positivt, åå en smal kropp och massor av vänner. För det är inte så det är. Anorexi är hundra kilo fett, ångest, självhat, sorg, självmordstankar, ensamhet, isolering och hopplöshet. Inget annat. Men tillfrisknandet, det är hopp. Och vi kan. Jag är så jäkla säker på att vi kan, vi ska bli friska.


Kommentera inlägget här:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Din mailadress: (det är bara vi 4 som ser den)

Vad heter din blogg?:



Anna:

Emma: En 16 årig tjej från Umeå. Där jag bor tillsammans med min mamma och pappa. Jag har haft ätstörningar i 1 år nu. Som läget ser ut nu går jag på öppenvårds behandling på BUP i Umeå. Jag läser natur på minervagymnasium. Jag har nyligen blivit tillsammans med min pojkvän vilket känns helt fantastiskt! ♥ Jag älskar alla i min närhet som stöttar mig och det betyder mkt, det gör mig motiverad!

Moa: En 15, snart 16 årig brud bosatt uppe i nordligaste Norrland, Skellefteå tillsammans med min moder, fader och tre yngre syskon. Jag varvar Omvårdnadsprogrammet på Balderskolan med vänner, bloggning och resor fram och tillbaka till Umeå där jag går min behandling mot min ätstörning. Idag är jag motiverad att bli frisk, den största anledning till varför jag idag bloggar på friatillsammans!

Tove: En 17 årig tjej från Stockholm, har haft ätstörningar i ungefär 3 år och går behandling på SCÄ i Stockholm, jag har endast gått på öppenvård men ska nu påbörja dagvård. Jag går andra året på linjen sam-språk på Södra Latin, ligger såklart i Stockholm den med. Jag vet vad jag vill, och det är att bli frisk! ♥