Vad väntar du på?

Vi har väldigt många läsare och väldigt få inlägg. Ändring. Dagligen får jag kommentarer från tjejer som är i samma situation som jag, och som inte har någon att vända sig till. Därför finns den här bloggen, för att nu har ni fyra motiverade tjejer att prata med. Även om viljan kommer och går i perioder. Det är inte lätt att kämpa när man inte vet hur vägen eller målet ser ut, för det är svårt att tänka sig hur ett friskt liv är. Men vi vet var vi ska, och ibland måste man blint följa sin behandlare - och jag som inte får någon vård följer mitt hjärta och friska röst - för att sätta sig vid bordet. För varje gång som man klarar det, varje gång som man äter upp så har man vunnit. Ni vet gamla datorspel där man ska samla nycklar för att öppna en dörr till nästa level? Precis så är det. Varje måltid är en nyckel, och när man klarat det fler gånger, då kommer man till nästa level. Om du fortfarande tycker det är glamouröst att kräkas, banta, få gråtattacker när du fikar med dina vänner eller är på släktkalas, så är det dags att tänka om. Livet handlar inte om vem som legat inne på psyket flest månader eller vem som skadade sina behandlare mest vid en sondning. Utan om att skratta, vara med människor man älskar och att känna glädje. Känna att livet är värt någonting. Det är dags att släppa taget om det förflutna, låta det gå. För man kan inte stanna på en slutenavdelning för resten av livet. Det är inget liv. Livet finns där anorexin slutar. Vid anorexins ände. Och det är förbannat svårt att ta sig det, men det går. Det finns många levande exempel på att det går. Men det finns inga levande exempel på att det är möjligt att vara lycklig, anorektiskt smal och sjuk. För de tjejerna hamnar på döds-sidorna i tidningen. Och deras familjer spenderar resten av sina liv med att undra varför de inte kunde ge tillbaka sin älskade dotter, syster, vän, flickvän viljan att äta, leva och må bra. Varför. Så man gör ett val, varje dag. Om man vill vara en av de som valde livet och som inspirerade andra att göra detsamma. Eller om man är en av dem som gav upp, lämnade alla som någonsin älskat dem och dog. Om du fortfarande är stolt över att du skriker vid matbordet och tvingas till sond, så finns det inget jag kan göra för dig, för då är man fortfarande djupt nere i helvetet. Men om du vill bli frisk och är redo att kämpa asset av dig, så finns vi här hela vägen för nu, nu gör vi det! Anorexin har tagit så mycket av våra liv, nu är det dags att kräva det tillbaka. Det är dags att våga ta steget och våga bli frisk.



Kommentera inlägget här:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

Din mailadress: (det är bara vi 4 som ser den)

Vad heter din blogg?:



Anna:

Emma: En 16 årig tjej från Umeå. Där jag bor tillsammans med min mamma och pappa. Jag har haft ätstörningar i 1 år nu. Som läget ser ut nu går jag på öppenvårds behandling på BUP i Umeå. Jag läser natur på minervagymnasium. Jag har nyligen blivit tillsammans med min pojkvän vilket känns helt fantastiskt! ♥ Jag älskar alla i min närhet som stöttar mig och det betyder mkt, det gör mig motiverad!

Moa: En 15, snart 16 årig brud bosatt uppe i nordligaste Norrland, Skellefteå tillsammans med min moder, fader och tre yngre syskon. Jag varvar Omvårdnadsprogrammet på Balderskolan med vänner, bloggning och resor fram och tillbaka till Umeå där jag går min behandling mot min ätstörning. Idag är jag motiverad att bli frisk, den största anledning till varför jag idag bloggar på friatillsammans!

Tove: En 17 årig tjej från Stockholm, har haft ätstörningar i ungefär 3 år och går behandling på SCÄ i Stockholm, jag har endast gått på öppenvård men ska nu påbörja dagvård. Jag går andra året på linjen sam-språk på Södra Latin, ligger såklart i Stockholm den med. Jag vet vad jag vill, och det är att bli frisk! ♥