anna

<3

moa emma tove i want this to last, need you by my side

Hejhopp! Så var jag tillbaka! Nu har bloggen legat nere på tok för länge, och så kan vi inte ha det. Det har hänt så mycket sen jag bloggade sist. Jag har bytt väg, liv och klädstil, varit med om så galet mycket, legat i så många soffor och skrattat med bästavänner, druckit te och fått ungefär tusen kramar. Mer motiverad än jag någonsin varit, mer framåt och bestämd. För jag har fan bestämt mig, det ätstörda livet är ingenting för mig. Så nu börjar resan, igen. Jag kom så långt, föll bak så mycket men jag står fortfarande upp. Så nu börjar resan igen, resan mot friheten. Och jag ska vandra den här vägen och vinna den här kampen, och aldrig någonsin kommer jag ge upp!


Visa ord från vis brud ;)

Ibland kommer man till en punkt i livet då man är redo att ge upp. För man finner inte längre mening med kampen, och målet verkar så värdelöst härifrån. Men även om man inte vill, inte orkar, så fortsätter man kämpa för det man vet är rätt. En del i att bli frisk från anorexi är att kämpa för något man inte kan se, inte kan känna på. För man kan inte tänka sig hur det är att slippa ångest över en liten godisbit, det finns inte i världen. Utan man litar på vad andra säger, att gräset är mycket grönare på den friska sidan, och man kämpar asset av sig för att nå dit. Även om man inte vet vad som väntar. Att kämpa i blindo är något av det modigaste man kan göra, för då ger man sig hän till någonting okänt och skrämmande. Man gör allt det som skrämmer en och klarar sig genom dagen. Och det gör oss så ofattbart starka. Alla människor som mår dåligt och jobbar på att må bättre kämpar för något de knappt minns, för något de ännu inte känner till. För något okänt. Men med vilja och kämparglöd så når man dit, och jag minns den friska tiden som glädje och kraft. Jag strävar inte efter att bli perfekt, smal och älskad längre. Jag strävar efter att må bra. För jag är den viktigaste i mitt liv, jag måste finnas för att mitt liv ska kunna fungera och jag måste bli frisk för att kunna leva. Det finns ingen annan väg, inget mellanting. Det är vägen vi måste vandra, vägen som leder mot lycka. Och för att bli lycklig måste man våga.



hem för att laga middag. jag ser skitskraj ut, och jag var verkligen
livrädd. men jag gjorde det.

Jag valde livet

Jag blir så less när brudar med bloggar som "My faaaabolous ana life" kommenterar korkade saker som att jag inte är anorektisk för att jag äter godis och sitter i rullstol. Ni är så jäkla pantade. Nej, jag väger inte 15 kilo och jag har aldrig blivit fasthållen och matad. Men det är inget jag gråter över. Det sorgligaste som finns är tjejer som är stolta över att de legat inne, blivit sondade och fastspända. Det är pinsamt att vara stolt över en sådan sak. Jag fick min familj att må piss, jag grät över två hekton upp, jag ställde väckarklockan för att gå upp och spy. Been there, done that. Och vetni? Det var bara hemskt. Jag vann ingenting. Nu är jag vid ett vägskäl. Och det är upp till mig vilken väg jag vill vandra för resten av mitt liv. Jag kommer släppa taget om den här delen av mitt liv med tiden. Tiden kommer läka mina sår och för varje gång jag vågar utmana kommer jag ett steg närmare friheten. En dag i taget. Kalla mig svag. Men vet ni, kära LoveAna och allt vad skit ni heter, jag är verkligen stark. För jag drog en gräns, jag sa stopp till anorexin. Jag valde att gå en annan väg, en väg som inte leder till sond och puls 51. Jag blev inte tvingad. Jag valde. Jag är hon som valde livet och inspirerar andra att göra detsamma. Och jag är damn stolt över det.



Who says I can’t be free?
From all of the things that I used to be
Re-write my history
Who says I can’t be free?


Om att ge upp men aldrig sluta kämpa

Godkväll. Jag är trött på det. Trött på att inte våga välja vad jag vill. Trött på ångest, trött på att gråta över vikten. Så jag sneddade över torget, gick tillbaka till Liva och köpte ett paket kakor. För att jag var sugen. Och om jag går upp 0,01 gram så rör inte det mig i ryggen, för jag tänker inte väga mig. INGEN blir lycklig av att gå ner i vikt. Det är en falsk glädje, och sånt skit får inte plats i mitt liv. Jag vill ha äkta glädje. Som den glädjen jag kände på Ungdomsgruppen, med Sandra, med Elin, efteråt med Linnéa. Med gruppen, att få vara där i värmen och vara omtyckt. Älskad. DET är viktigt för mig. Jag tog socker i mitt te. SOCKER. Förstår ni hur grym jag är? Och jag reflekterade inte över det, tänkte inte på det. För det är naturligt, det är bra, det är okej. Det är friskt. Och åå vad mysigt det var att sitta i soffan, skratta tills benen inte bar med Sandra, dricka te och må så förbannat bra som jag inte gjort på väldigt länge. Jag såg på valdebatt med min bror precis, skrattade åt politiker och åt kakor. DET, mina vänner, är att må bra. Små saker i livet som gör mig glad, som får det att kännas som att jag också kan må bra. Som får mig att känna mig älskad. Nu ska det bara fortsätta såhär, jag ska ha världens mysigaste helg med godis och kramar. Istället för att gråta över siffror så ska jag leva, för det är jag värd. Jag är tacksam. Till mina vänner, som inte ger upp trots att jag gjorde det. Som fortfarande hoppas på att få sin Anna tillbaka, att monstret ska försvinna från mig. Till mina syskon som stod ut i all min ångest. Till min familj. Till alla de som hjälpte mig i vintras när de flesta vände mig ryggen. Till Emma som funnits där hela vägen. Till Jenny som långsamt drog upp mig på den friska stigen. Till Matilda som tröstat jag vet inte hur många kvällar. Till alla ni som tröstat och peppat över msn och telefon, trots att vi aldrig träffats. Till alla er som tror på mig, att jag kan bli frisk. Och till livet, för att det kom tillbaka.


Vad väntar du på?

Vi har väldigt många läsare och väldigt få inlägg. Ändring. Dagligen får jag kommentarer från tjejer som är i samma situation som jag, och som inte har någon att vända sig till. Därför finns den här bloggen, för att nu har ni fyra motiverade tjejer att prata med. Även om viljan kommer och går i perioder. Det är inte lätt att kämpa när man inte vet hur vägen eller målet ser ut, för det är svårt att tänka sig hur ett friskt liv är. Men vi vet var vi ska, och ibland måste man blint följa sin behandlare - och jag som inte får någon vård följer mitt hjärta och friska röst - för att sätta sig vid bordet. För varje gång som man klarar det, varje gång som man äter upp så har man vunnit. Ni vet gamla datorspel där man ska samla nycklar för att öppna en dörr till nästa level? Precis så är det. Varje måltid är en nyckel, och när man klarat det fler gånger, då kommer man till nästa level. Om du fortfarande tycker det är glamouröst att kräkas, banta, få gråtattacker när du fikar med dina vänner eller är på släktkalas, så är det dags att tänka om. Livet handlar inte om vem som legat inne på psyket flest månader eller vem som skadade sina behandlare mest vid en sondning. Utan om att skratta, vara med människor man älskar och att känna glädje. Känna att livet är värt någonting. Det är dags att släppa taget om det förflutna, låta det gå. För man kan inte stanna på en slutenavdelning för resten av livet. Det är inget liv. Livet finns där anorexin slutar. Vid anorexins ände. Och det är förbannat svårt att ta sig det, men det går. Det finns många levande exempel på att det går. Men det finns inga levande exempel på att det är möjligt att vara lycklig, anorektiskt smal och sjuk. För de tjejerna hamnar på döds-sidorna i tidningen. Och deras familjer spenderar resten av sina liv med att undra varför de inte kunde ge tillbaka sin älskade dotter, syster, vän, flickvän viljan att äta, leva och må bra. Varför. Så man gör ett val, varje dag. Om man vill vara en av de som valde livet och som inspirerade andra att göra detsamma. Eller om man är en av dem som gav upp, lämnade alla som någonsin älskat dem och dog. Om du fortfarande är stolt över att du skriker vid matbordet och tvingas till sond, så finns det inget jag kan göra för dig, för då är man fortfarande djupt nere i helvetet. Men om du vill bli frisk och är redo att kämpa asset av dig, så finns vi här hela vägen för nu, nu gör vi det! Anorexin har tagit så mycket av våra liv, nu är det dags att kräva det tillbaka. Det är dags att våga ta steget och våga bli frisk.


Sluta inte kämpa förrens kampen är vunnen

Efter regn kommer solsken, det lär man sig efter en sånhär dag. Att även om allt är hemskt så blir det bättre snart. För varje steg bakåt tar man två steg framåt, och efter varje utmaning blir jag starkare. Att ha anorexi är ett fulltidsjobb, men ju mer man kämpar, ju mer man klarar av, så kan man minska på arbetstimmarna och gå ner i halvtid. Och till slut klarar man ångesten genom att blåsa bort den. Imorgon ska jag äta spaghetti. Det får det att vattnas i munnen på många, men för mig är det ett rent helvete. Men jag ska klara det, och nästa gång är det inte lika svårt. För jag är trött på att skämmas över mat, alla äter, varför skulle inte jag få? Spaghetti och massor av godis, inte för att jag måste, utan för att jag vill! Demonerna ska besegras och jag, jag ska stå på prispallen som vinnare. För jag är värd att leva. På riktigt.



källa: miss c

RSS 2.0