Om det där som betyder någonting

jag valde min väg, jag valde att lämna helvetet
och jag vänder aldrig tillbaka

Jag ville bara säga godnatt till er kära läsare. Det har varit en underbar kväll och helgen kommer bli grym, det vet jag. Nu ska jag sova så jag vaknar pigg och glad, med energi att klara dagen. Jag har fått massor av ny motivation, och jag börjar allt mer förstå saker som jag förut alltid skyllde på min kropp. Det finns en väldigt klok övning som går ut på att man ska skriva för och nackdelar med anorexin i olika kolumner. Jag tänkte på för och nackdelar med den anorektiska kroppen när jag var på Kyrkans ungdomsgrupp. Jag såg en fördel. Det här kan vara känsligt, men jag tror de flesta funderat på det. Andra kommenterade att jag var smal. Det gjorde att jag fick bekräftelse och var lite nöjd med mig själv. Hela mitt liv kretsade kring hur min kropp såg ut. Hör ni hur patetiskt det är? Numera får jag höra saker som att jag är söt, att jag är rolig, underbar, en bra vän, att jag är en inspirationskälla. Sådant får mig att växa inuti. Att höra att jag är älskad, klok och rolig. Det är någonting som varar, det är saker som lagras i mig och som gör att jag blir stolt. Stolt över att vara en sådan som blir sedd och omtyckt. Jag vet att jag är smal, jag behöver inte höra det för att veta. På ungdomsgruppen i vintras satt jag med mitt te medan de andra åt bullar och pratade. Jag tyckte jag var stark som drack vatten. Och medan de andra hade det hur mysigt som helst, fikade och skrattade, så var jag spyfärdig för att jag var så yr. Jag orkade inte vara med på lekarna och jag gick efter en timme för att jag var så nere. Medan nu, nu äter jag en macka och dricker en kopp te med brunt socker och mjölk i. För att det är gott, för att jag tycker det är roligt att sitta och skratta med mina vänner i stora soffor när det är mörkt och blåsigt utomhus. Och jag går hem på kvällen, varm om hjärtat och ser fram emot nästa vecka. Jag sitter inte på toalettlocket och gråter längre, utan jag ligger på den röda mattan med ett gäng människor jag tycker om i kyrkans ungdomslokal och läser och pratar. Jag börjar bli frisk, sakta men säkert, och jag har valt det själv. Jag har valt att bli lycklig. Jag har valt att leva. Jag är inte längre hon med mörker i ögonen och söndertrasad själ. Jag är hon som fick tillbaka värmen inuti och började läka. Och jag är damn stolt över att min framtid inte är på ett behandlingshem, utan på en isbana under snöhimlen eller på ett café där vintern försiktigt faller runtomkring oss utanför. Jag har fått ett liv och en framtid, och det är ingenting man får gratis och slarvar bort. Kalla mig klyshig och fånig, det gör inget, det spelar inte mig någon roll. Jag bryr mig inte om vad andra tycker längre. För den allra viktigaste i mitt liv är jag. Och jag vill lära känna den person jag blivit. Nu. Sov gott rara underbara, så hörs vi i helgen. Kram Anna.



Hjälp på vägen

Och när kvällen kommer ringer jag en vän och låter mig pratas till sömns. Skakar av ångest men det går över och jag blir snart lugn. Det är bra att gråta, det känns bättre efteråt. Jag är rädd. Så fruktansvärt rädd. Men det här är vägen jag valt att gå, och jag stannar inte för att vända om. Inte nu, inte nu när jag kommit så långt. Jag valde inte att bli sjuk. Men jag väljer att bli frisk. Jag behöver hjälp på vägen, och jag hoppas att ni vill stötta mig. Kram Anna


Svar på kommentar



Min sjukdom tog fart av att läsa äs-bloggar om tjejer som försökte bli friska, eftersom det var så tydligt hur stolta de var över att krossa mammas hjärta, skrika och vägra äta. Jag hade förmodligen inte blivit så sjuk om jag inte hittat de bloggarna, men samtidigt - jag gjorde ett val när jag läste. Så absolut, du har rätt. Äs-bloggar kan påverka en väldigt negativt, absolut. Men de kan även peppa en till att orka. Jag hade aldrig klarat av detta om jag inte haft mina vänner, och de som hjälpt mig mest är de som mår sämst och har anorexi. För de vet precis vad jag går igenom, de har kunnat stötta mig till att fortsätta. Jag lever inte på samma villkor som de andra tjejerna, jag gör detta ensam utan föräldrar eller behandling. Och därför har jag ingen livlina. Så att läsa, bli ringd, prata och bli tjatad på är det enda som får mig att fortsätta vissa gånger när viljan inte är där. Jag är 16 år och har fullt ansvar över mig själv, vilket är värdelöst eftersom jag har alla chanser i världen att smita undan. Så ni med föräldrar som tjatar, skriker och tvingar i er varje tugga - ni kan skratta er lyckliga. Många gånger har peppande äs-bloggar hjälpt mig vända om, kämpa i rätt riktning för rätt mål. Och ibland har det blivit så att jag tagit åt mig av de dåliga sakerna och tagit efter. Men jag gör ett val när jag loggar in på bloggar. Det känns bra att ha ett tiotal tjejer som kämpar vid min sida, som vill att jag ska må bra och som tror på mig. Jag hade inte gått den här vägen om det inte vore för dem. Det är triggande att läsa om vilken mat som är rätt och fel, om hur mycket den och den gått ner i vikt, om hur mycket man måste träna - men sådant kommer vi få höra i resten av våra liv, och när vi matas med den informationen i vårt tillfrisknande så stärker det vårt försvar mot sådana kommentarer för resten av våra liv. Vi kommer ha en starkare sköld mot elaka, tjock-kommentarer, en sköld som inte många tjejer har tyvärr. Så vi kan skaka det av oss och leva vidare med våra liv. Istället för att låta en kommentar rasa hela vår värld. Vi kommer komma ur detta starkare, självsäkrare och vackrare än vi någonsin varit, och vi kommer komma ur det tillsammans. Det skapar ett särsilt band som kommer vara resten av livet, för vi har alla våra speciella räddare och de människorna glömmer man aldrig. Om man så fått en liten knuff i rätt riktning av en person så betyder den personen oerhört, det är en av de få fina sakerna i den här kampen. Vänskapsbanden som är starkare än några andra. Och mina äs-pals kommer alltid ha en enorm plats i mitt hjärta, och jag glömmer aldrig vad ni gjort för mig. Alla gånger ni över telefon och msn torkat mina tårar, fått mig att tänka efter, tröstat och stöttat. Lovat mig att det kommer bli bra. För det kommer det.

Anorexi är ett helvete som jag inte önskar någon. Det enda fina är vänskapen man får, men den vänskapen är enklare ute i den riktiga världen. För anorexi krossar alla dina vänskapsband, din familj, ditt liv. Sen gäller det att knyta om dem. Så tro inte att sjukdomen är något positivt, åå en smal kropp och massor av vänner. För det är inte så det är. Anorexi är hundra kilo fett, ångest, självhat, sorg, självmordstankar, ensamhet, isolering och hopplöshet. Inget annat. Men tillfrisknandet, det är hopp. Och vi kan. Jag är så jäkla säker på att vi kan, vi ska bli friska.

Sagan om Anna

Fyll inte livet med år, utan åren med liv.

Jag har försökt skriva det här inlägget länge nu. Det går inte så bra. Jag är egentligen inte så öppen, det är bara mot människor jag verkligen litar på och på bloggen. Så jag har tagit på mig en nära väns kofta och strukit bak håret, redo att börja. Jag heter Anna och är 16 år. När jag var 14 år blev jag Oda. Det var då mörkret kom. Det var flera olika saker som ledde till att jag började kontrollera min mat, saker som jag aldrig berättat för någon. Och den som fick bägaren att rinna över, när jag inte längre kände mig älskad av mina vänner. Då började jag skada det enda jag hade full makt över - min kropp. Det var inte någon som brydde sig. Jag blev försummad och nedtystad, ingen orkade fråga hur jag egentligen mådde, ingen kramade mig när jag behövde det, ingen såg, ingen ville se. Och jag blev sjukare. Under sjukdomstiden fick jag vänner, men då var alla broar tillbaka till livet brända. Våren 10 gav min kropp upp. Jag kunde inte resa mig ur sängen. Då bestämde jag mig för att bli frisk. Och sen dess har jag vandrat den svåra vägen mot friheten. En väg jag inte tänker vika av ifrån. För jag ska bli frisk och jag ska bli fri.

Jag går ettan på teaterlinjen och spelar teater på fritiden. Jag har anorexi, depression och till viss mån panikångest. När jag blir stor vill jag bli författare. Jag skrev aldrig berättelser när jag var sjuk. Nu gör jag det. Jag har förändrats mycket de senaste fem månaderna som jag kämpat för friheten. Och jag är så mycket gladare och självsäkrare. Jag är inte en av dem som stoltserar med sjukdomen. Jag är inte en av dem som aldrig blev friska. Jag är inte som dem. Jag är hon som missade chansen att få leva redan när hon föddes. Men som skapade en helt ny värld.


RSS 2.0