False...

Nu ska jag försöka skriva någonting jobbigt bra. Känns lite svårt men jag ska försöka. Läs, det är viktigt.

Det började med att jag skev till Moa om att jag inte var så säker på om jag kunde fortsätta blogga. Det kändes som allt bara var så positivt. jag låter så himla "frisk". Det känns som jag bara skriver glada positiva saker som händer. Livet låter som en dans på rosor.
Men det är så sjukt mkt mer...

Det är så mycket jag skulle kunna skriva som skulle vara triggade för både mig själv och er andra, därför har jag valt att inte skriva om det. Men det börjar kännas så falskt. Därför ska jag försöka skriva det så bra som jag kan, för mig är allting en kamp. Varje måltid är hemsk. Varje tugga är en kamp mot hon som sitter på axeln och viskar i örat, ät inte, ät inte, ät inte.

I våras lät jag hon styra hela tiden. Varje måltid var det hon som fick bestäma eftersom jag inte orkade bry mig och om jag lät hon vinna blev det inte lika mycket ångest. Jag var svag.

Om någon frågar om jag vill bli frisk kan svaret ibland vara ja och ibland nej. Det beror helt på hur jag mår. Just nu vill jag bli frisk men om 10 min kan mitt svar vara nej. Ibland saknar jag tiden då jag var som sjukast och ibland fattar jag inte ens att jag varit så sjuk som jag var. Hela mitt liv är dubbelt. Allting är dubbel.
Men jag vet iaf att jag har börjat kämpa, nu förlorar hon på axeln. Jag är inte lika svag längre, de är klart ibland är jag svag men vem är aldrig det? 

Jag har slutat ge upp och kämpar även när jag mår som dåligast, jag får i mig sista klunken av näringsdrycken även när tårarna hänger bakom ögonlocken. Den här sjukdomen är ett helvette rent ut sagt! Jag kan inte säga någonting annat, man förstör sitt liv och låter allting kretsa runt hon på axeln! Anorexia är hemskt och om du sitter hemma och läser massa proana bloggar, som du sitter o önskar att du oxå var i så ber jag dig att söka hjälp, ju snabbare desso bättre!

Jag tyckte aldrig jag var sjuk, jag var helt frisk, varför är dom så oroliga över att jag inte äter? Varför bryr dom sig ens?

Jag var sjuk, jag är sjuk, det går inte förneka men att jag inte är lika svag längre det är någonting jag är stolt över!





Egen bild!


Motgångar...

Vi tjejer har bestämt på den här bloggen att vi inte skriva om hur dåligt och hur mycket vi skrek och hur jobbigt allt är.

Eftersom sånna saker är sjukt triggade för oss och er! Det är helt rätt, vi 4 har beslutat det. Jag skulle må jätte dåligt om någon annan skrev om sina motgångar på ett sånt sätt, jag skulle tänka varför var det inte jag som låg och skrek i 2 timmar över middagen, varför var det inte jag som försökte vägra äta och bara dricka näringsdryck?

Därför allt sånt där kastar vi om till något positivt kanske låter det lite konstigt men jag tycker de är sjukt smart!
Istället för att skriva någonting direkt efter ångestattacken så väntar man en stund, tills man känner sig redo att berätta på rätt sätt.

Igår blev middagen en motgång. Men jag lyckades få i mig middagen och näringsdrycken! Jag drack den sista klunken och jag gjorde det! Det var inte enkelt vill jag lova men jag gjorde det ändå...!


RSS 2.0